Konsthallen, Ludvika bibliotek, t o m 8/5

Händelsrikt och fyllt av rörelse blir det när Eva Bergenwall låter berättelserna flöda i hennes
bilder. En rå och gripande energi landar så småningom i den efterlängtade harmonin.

Det sker först efter ett tag, men ger man Eva Bergenwalls bilder tid så uppstår det en rörelse i dem.
Tavlorna fungerar som byggdelar som kompletterar varandra, tycks dra sitt strå till stacken av en
bredare bild.

Själv berättar Bergenwall hur varje bild är som ett kapitel, med sin speciella historia. En annan nyckel
från hennes skapande verkstad är betydelsen av den gula färgen. Den kopplas via kinesiska visdomsläror
till en livsväg med balans och kontroll över känslor.

I Blå segel ser vi en intensivt lysande gul flod, det skulle även kunna vara ett fält, med två drömskt
tecknade kvinnor i. Ett avslappnat och eteriskt skimmer kontrasteras mot det kraftfullt flödande.
Kvinnorna må vara harmoniska, men de känns abstrakta, vi rör oss i drömmen.

I Vindburna har någonting hänt, det gula och det blå bildar en storm som två kvinnor vandrar i, ett illrött
paraply lyser bjärt. Vilda rörelser dominerar hela scenen, och en uppsjö av berättelser tycks ligga mellan
de båda bilderna.

Gemensamt är hur de fauvistiska färgkaskaderna och linjedragen impregnerar bilden och ger den en
prägel av intensivt drama. Miljön framträder knappt, den är dekor till kvinnornas inre skeende när de
brottas med livet och försöker nå fram till den där gula harmonin.

Och det fungerar utmärkt, bilderna är kraftfulla och påträngande på ett sätt som gör att man välkomnar
dem. En rå och gripande energi ger liv åt Bergenwalls konst.

De två sista bilderna vilar i ett svalt gult skimmer. En flicka går med en hund och stillsamt arbetande
figurer i ett idylliskt landskap i Toscana har nått den balans som så desperat söks i de tidigare
historierna. Kommen till sista tavlan slås jag av någonting nästan episkt; det lodas med enkla medel
djupt i berättelserna på enbart elva tavlor.

Anders Lagerquist