Se så starka kvinnor |
Det finns ett steg ut i livet som
fortsätter med nya steg.
Sådana hållpunkter
finns insmugna i gotlandskonstnären Eva Bergenwalls
målningar på Sandvikens konsthall. Under skoltiden bodde
hon ett tiotal år i Sandviken och utställningen börjar
med "Steget", en ung flicka som tar ett steg ut i
världen.
Sedan fortsätter det med en kvinna på
promenad med sin hund Kosmos, därefter en vinterbild där
en kvinna i rött skyndar undan kölden och så möter vi en
kvinna i Florens med ett brokigt tygstycke och till
sist, en kvinna på väg över en av Seines broar med en
hund i famnen.
Flickan med det första steget
sträcker fram ena benet inte för att hon tänker ta ett
steg, utan för att det är naturligt. Och kvinnan på
Seinebron tycks tankfull och allvarlig. Hon är inte
framme, och hon går barfota som om hennes kontakt med
trottoaren är stark, som om gåendet inte handlar om att
komma fram, kanske minst av allt det. Hunden låter sig
bäras; kvinnan kunde bära ännu mer. Hon är stark i
livet.
"Från en röd brygga", heter utställningen
efter en av målningarnas titlar. Bryggan är lång, en
passage. Någonstans ekar Edvard Munchs bildvärld, liksom
att annat klassiskt nordiskt måleri kan spåras i andra
målningar. Bryggans röda färg skvallrar om
känsloströmmar och huset i bakgrunden om vägen från ett
tryggt ursprung. Den kan bära dit man inte kan ana.
Kanske till beslutet att kasta sig ut i det kalla havet,
som i den medryckande "Höstbad".
Eva Bergenwalls
styrka är skildringar av människors dilemman och lägen.
Livet är på allvar.
Ibland, som i "Vintergatan",
där stadens is och snö närmast förvandlar världen till
kall sten, tycks läget hopplöst, även om den hastigt
gående kvinnan ännu har en hel del energi (mer än den
diffust skildrade mannen på väg åt andra hållet).
Ett annat förhållande skildrar hon i "Innan
våren", där kvinna och man sitter vid bordet och har det
lite trångt i stugan, villrådiga mellan hopp och
förtvivlan i ett slags februariväntan.
Där finns
också samhörighet, som mellan två systrar. I två
målningar ställda mot varandra som speglar finns de: den
vackra och välfriserade mot den tvekande, lätt
maskerade. Det är en bild som kan finnas mycket långt
tillbaka i minnet av tidiga förluster.
Där finns
också systrarna vid havet. De är skirt och känsligt
målade i sin gemenskap, men de vänder blickarna åt olika
håll. Det ska vara systrar även om de väljer olika
vägar.
Utställningen kunde varit mer sovrad. Men
jag skulle inte ha velat vara utan en målning som
"Prado" där kvinnan i öknen från sällskap av en apa som
kunde ha rymt från en renässansmålning, eller den
underfundiga "Radioflickan", som med sin gamla
transistor tycks ha förbindelse med andra världar och
tider. Sällan ser man en så ärlig människa som i "På
festen", där kvinnan utstrålar "Nej, det här är ingen
bra förklädnad, nej, jag är inte glad, nej, jag vill
eller kan inte bli nån annan, nej, jag är inte
lycklig...". En på sitt sätt hälsosam attityd i denna
maskeradernas tid.
Eva Bergenwall har fin
kontroll över färgerna. De är friska, nyanserade och
varsamt behandlade och de vetter mer mot poesin än det
högt utsagda.
Hennes stilleben och ljusa
landskapsmålningar blir väl vaga, som om de inte öppnat
sig. Det ska till en människa, som en vilande kropp
intill ett fönster. Här finns stort djup i bilden av den
vilande människans ro när hon för en stund (som så
småningom ska utsträckas till evighet) överlåter världen
åt de andra.
Som slutpunkt i utställningen
upptäcker jag en liten målning av en kvinna i röd
klänning på en äng. "Dansen", heter den. Dans är väl
frihet, men också att sätta ned fötterna - eller foten -
där man vill.
|
Niels Hebert
|
|
|
|
|
|
|
|
